fredag 28 juni 2013

Recension: Man of Steel



Stålmannen har aldrig riktigt varit min favoritsuperhjälte. Jag var mer en marvelkille när det begav sig och läste jag DC så var det oftast Batman. Filmerna med Christopher Reeve är rätt bra även om första filmen kan vara rätt seg, speciellt i början. Det enda jag minns av "Superman returns" är att Kevin Spacey gjorde en bra Lex Luthor.

Så var det dags för ännu en reboot av en superhjältesaga. Jag skall erkänna att jag inte varit speciellt imponerad av de trailers jag sett av "Man of Steel" under året. det enda jag såg som lockande var när Clark jobbade på en krabbåt. Resten kändes precis som så många filmer på senare tid, bara en massa, och ofta meningslös, action. Jag valde trots mina farhågor att gå och se filmen och nu kommer min recension av den.



Filmens handling tar egentligen upp handlingen från "Superman" och "Superman 2". Det betyder att man har pressat in över vad som i originalfilmerna 4 timmars handling i en film på cirka 2,5 vilket man klart märker. Ett exempel är när Clark första gången träffar Lois Lane så pratar de kanske i några minuter för att lite senare prata lite till när Lois väldigt enkelt tar reda på att Clark är Stålmannen. Trots att de knappt lärt känna varandra verkar det som att de känt varandra hur länge som helst. Clark beter som en fjortis som blir kär i den första av motsatta könet som pratar med honom.

Handlingen i sig är faktiskt rätt ok. Generals Zods bakgrund och motiv känns befogade och jag gillade när man fick se klipp bakåt i tiden från Clarks barndom eller Kryptons historia. Dock fick man inte se speciellt mycket från när Clark rest runt som luffare och det jag såg mest fram emot, krabbfisket, fick man se i knappt en minut vilket var tråkigt.

General Zod, klart bäst i filmen


Dock lider filmen av på tok för många onödiga actionscener. När det kanske är 20 minuter kvar av filmen så tänker jag för mig själv "Får jag se någon bli kastad genom ett hus en gång till så kräks jag". Det var lite häftigt första gången man såg det men efter du sett det för femtioelfte gången blir det riktigt trist och helt meningslöst. Sedan har filmskaparna skjutit sig själva lite i foten genom att de typ maxat saker som kan bli förstörda i filmen vilket gör det typ omöjligt att toppa i en eventuell uppföljare. Jag tror att filmen skulle blivit bättre om man skurit ner 20 min actionscener och istället haft med handling som bygger upp karaktärerna. Speciellt huvudpersonen själv.

Ännu en skyskrapa faller...zzzzzzzz

Rollbesättningen och de karaktärer de spelar är faktiskt riktigt bra. Den svagaste karaktären är dock huvudpersonen själv men det gör inte så mycket om jag skall vara ärlig. Michael Shannon gör en mycket bra General Zod och är faktiskt enligt mig filmens bästa karaktär. Russell Crowe funkar bra som Jor-El och även Kevin Coster gör en bra insats.

Bäst i filmen är dock det lilla easter egg man får se i slutstriden mellan Zod och Superman. På en tankbil som (självklart) exploderar står texten "Lexcorp".

Antje Traue som Faora-Ul

Summering:
Jag måste erkänna att jag grubblat över vilket betyg jag skall ge filmen. Det som var bra var skådespelarinsatsen och en helt ok grundstory. Det som var negativt var all enformig och ständigt återkommande action i superhastighet där skyskrapor går sönder i massor. Det känns som att man sätt det 100 ggr tidigare i till exempel "The Avengers" och blir faktiskt riktigt långtråkigt i längden. Jag kan hur som helst inte rekommendera att man går och ser den här på bio om man inte är ett inbitet supermanfan (finns det sådana kvar förutom Seinfeld) eller 12 år. Vänta tills den kommer på Tv eller streamingtjänst om några år eller se originalfilerna istället .
Jag håller med Joe Morgenstern på Wall Street journal som skrev följande i sin recension av filmen:

Here's one more studio extravaganza brought down by numbing action and an addiction to generic digital effects.


Betyg: 
"Man of Steel" får 2,5 kalla fiskpinnar av 5 möjliga.






1 kommentar:

  1. Stålmannen har alltid varit den klart tråkigaste superhjälten: Vad kan man hitta på för trovärdig fara när huvudpersonen är som en gud? "Åh nej, kryptonit! Stålmannen blir litet yr! Sen vinner han!" Att de dessutom verkar hitta på nya superkrafter så fort han råkar litet illa ut gör ju inte saken bättre. I början var han en övermänniska -- "Superman" -- som var extremt stark och hade övermänskliga sinnen. Sen kunde han plötsligt flyga, och hade värmesyn, och var osårbar, och hade röntgensyn, och kunde blåsa jättekallt, och var så snabb att man inte ens kunde uppfatta att han rörde sig! Med mycket mera. Att skurkarna ens ids bry sig. Jag skulle fejda med Aquaman istället.

    Och till råga på allt så är ju dessutom Stålmannens beiga personlighet ett medvetet drag i hans karaktär, så det är något som knappast lär ändras på.

    Det var nog det som fick Marvel att dra ifrån under åttiotalet, då deras hjältar alltid var litet mer verkliga: "Åh nej, den otrevliga Miss Muggins! Och Peter Parker som inte kan betala hyran! Sen får han stryk."

    De gånger Stålmannen varit ens någorlunda intressant har nog varit under hans gästspel i Frank Millers Batman-böcker (The Dark Knight med mera), där vi fick se Stålmannen ur Batmans synvinkel: En allsmäktig nickedocka styrd av en allt mer fascistisk regering.

    Det sägs att de som läser DC-serier kan delas upp i två läger: De som föredrar Stålmannen och de som föredrar Batman. Personligen kan jag inte begripa hur man kan tillhöra det första.

    Men trots mitt gnäll kommer jag också att se den här filmen som en god konsument. Men jag ser i alla fram emot att få ta emot Michael Shannons hyperintensiva mördarblängningar i 3D.

    SvaraRadera